Evelina Micaela Johansson

Att det redan har gått 8 månader är galet. Jag har inte fått träffa min fantastiska farmor på 8 hela månader. Det gör exakt lika ont fortfarande, bara att jag har lärt mig att leva med smärtan. Åh, vad jag saknar henne.

 

För lite mer än 2 månader sedan gjorde jag denna tatuering på min överarm. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket dessa två personer har betytt för mig under min uppväxt. Jag vill minnas att jag har berättat här i bloggen om alla uppdrag farfar gjorde för oss barnbarn. Jag har nämligen grävt upp en skatt som låg under ett träd i Beckomberga, åkt världens snabbaste hiss, tittat på min allra första skräckfilm - Fright Night (jag var så rädd att jag fick byta nattlinne 3 gånger då jag svettades så mycket) och även klättrat upp för världens högsta berg. Jag fick i senare år reda på att hissen och berget inte riktigt var världens snabbaste och högsta, haha. Men alltså dom där uppdragen var bland det bästa jag visste. Alla fick göra dessa saker när man var i en viss ålder och så fick man se vem som klarade det. Ja ni, det var guldvärt. Därför är jag evigt tacksam till dessa två underbara personer. Dom har alltid ställt upp. Daghemmet sjuka barn var det bästa stället att vara på när man var sjuk. Farmor killade en på ryggen, farfar sprang och fyllde på chipsskålen med dillchips varannan minut och när det var dags för mellanmål skar han bort dom svarta "plupparna" i leverpastejen som jag fick för mig var äckliga. Jag skulle kunna rabbla upp hur mycket som helst om dessa människor men klockan har nu passerat tolvslaget och jag behöver få mig lite sömn.